Hatten av för Ragge!

De första dagarna i oktober var jag bjuden till byn Mångstekta som ligger i Sund på nordöstra Åland. Där huserar Mikael Johansson med sin familj bestående av fru, barn och två taxar istället för kombi. Taxarna heter Reine och pappa Ragge, som kommer från Sverige från början. Tillsammans med Christian Wiklund, som också har en svensk tax, tänkte vi göra markerna osäkra för både rådjur och mårdhundar.

Vi hade många fina drev på rådjur, och Ragge körde till och med runt en hare till skott på de vackra markerna.

Men rådjursjakten får vi ta en annan gång. Efter middag på kvällen tog vi med elvaåriga Ragge ut för att se om han kunde hitta någon mårdhund. Han har en konstig förmåga att förstå när Micke vill att han skall jaga mårdhund. Visserligen sa han till Ragge vid släpp att leta upp mårdis, men när jag säger till mina taxar att göra något speciellt brukar jag inte se dem mer den dagen.

Nåväl, vid sextiden släppte vi inte långt från en havsvik och det tog inte lång tid så drev Ragge runda på runda. Jag frågade Micke om det kunde vara rå men han skakade på huvudet och menade att det buktade för trångt nära havet. Mårdhunden har en förkärlek många gånger att gå ut i vassen med hundarna.

Drevet buktade närmare den stora vassen så vi smög efter beväpnade med Mickes 22:a och hans pannlampa. I skymningen gick drevet så ut i vassen och det blev ståndskall. Vi hörde ett taktfast skall värdigt en jämthund samtidigt som mårdhunden lät höra sitt karakteristiska läte, ett slags morrning som går över i nästan ett barnskrik. Hade jag inte hört Ragge skälla så hade jag varit övertygad om att han varit uppäten redan!

Vi kom överens om att vi skulle börja ansmygningen, och efter bara ett tiotal meter ut i vassen flinade Micke och undrade om stövlarna var för korta. Han fick ett surt svar om att jag skulle med om jag så skulle simma efter. När vi kom ut i vasskanten kunde vi konstatera två saker: Micke hade också för korta stövlar, och ståndet var i en vassrugge knappt hundra meter bort. Vi startade vadandet bort mot vassruggen med vatten omväxlande från skrevet upp till magen medan Ragge gjorde livet surt för mårdhunden.

Väl framme fick vi vika bort vassen omväxlande med armarna för att få sikt på en armslängd medan vi sakta närmade oss ståndet inne i den tvåochenhalv meter höga vassen medan mörkret slöt sig runt oss. Nu var vi framme och såg hur Ragge simmande i vassen parerade mårdhundens angrepp, samtidigt som han försökte hindra den att fly genom att då den vände om försöka nafsa till den i svansen och få den att vända upp mot sig. Micke gick så nära han kunde (med mig hängande över ryggen) för att få ett säkert skott i huvudet på mårdhunden, dels för att inte skadskjuta den, men också för att inte Ragge skulle komma i skottlinjen.

Plötsligt skriker Micke, – J_lar, den smiter!

När jag kikar fram under armen på Micke ser jag mårdhunden simmande ut på en blankyta, 50m lång, med Ragge en decimeter bakom svansen. Micke vågade med tanke på Ragge inte skjuta och nu är det åter stånd i nästa rugge. Det var ju bara att fortsätta, blöta var vi ju redan upp till brösthöjd (det tog en vecka innan man kunde kissa stående igen) så vi knatade på tills vi kom ikapp. Nu var det mörkt, riktigt mörkt.

Återigen smög vi in på ståndet och kom in i händelsernas centrum, snacka om aktion!

När vi kommit i position igen säger Micke : Nu sticker han igen!

Den här gången stod jag lite på sidan om Micke, så jag sträckte fram handen och fick tag på Ragge samtidigt som jag skriker: SKJUT! Jag såg nämligen en ny blankyta som mårdhunden var på väg mot, och jag var rädd att Ragge inte skulle klara något mer efter att simmande satt press på en mårdhund i två timmar.

Två snabba skott ljöd och Ragge fick ruska om sitt byte efter att ha gjort ett fantastiskt jobb i mina ögon!

Det enda som återstod var nu att hitta land och jag kan tala om att vi var långt ute i den täta vassen. Nu är ju inte min orienteringsförmåga helt på topp, så hade inte Micke styrt landkrabban rätt så hade jag varit på väg mot Helsingfors!

Efter att ha kommit iland konstaterade Micke på sitt lugna vis att det här var ju lite överkurs, så jag förstod att Ragge idag hade överbetyg även hos husse, som ägnade sig åt att tömma mobilen på vatten och försöka hitta några torra cigaretter vilket han misslyckades kapitalt med!

Jag kan inte låta bli med några reflektioner runt det här med rovdjursskärpa i samband med en så här spännande jakt. Ragge är ju den snällaste hund man kan tänka sig hemma, men här har han drivande på land och i vatten, dessutom varit i närstrid med en mårdhund utan en skråma. Det tyder på en hund med förutom stor jaktlust även en kontrollerad skärpa och en stor intelligens. Såna här hundar är guld värda, men tyvärr verkar det som skärpan på taxen alltmer försvinner. Vi som är jakthundsuppfödare måste hjälpas åt att hitta de linjer där vi fortfarande kan hitta den ursprungliga skärpan!

Tänk också på att det inte skadar drevtaxen att ha en stabil mentalitet!

Jag avslutar med ett citat från Ålands taxklubbs hemsida:  ” En god grythund är glad och självmedveten och samtidigt också den bästa tänkbara sällskapshunden”

This entry was posted in Drevtax, Jakt and tagged . Bookmark the permalink.

Kommentera